Jag är väldigt öppen när det gäller mig själv och mina egenheter. Jag vill uppmärksamma diagnosen Aspergers syndrom som jag har. Det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder och även den mildaste formen av autism.
Aspergers syndrom är en diagnos som beskriver personer som bland annat har begränsad förmåga till att söka kontakt med andra människor, har specialintressen som tar upp en stor del av deras uppmärksamhet och tid, kan ha svårigheter med att förstå och använda språk samt lätt att hamna i tvångsmässiga rutiner.
Jag föreslår att ni läser mer här på Riksförbundet Attentions websida om ni vill veta mer.
I det här inlägget vill jag dela med mig av min historia och berätta om hur jag har utvecklats genom åren.
Från då till nu
Det började tidigt så som jag har uppfattat det som. Man märkte redan så tidigt som i förskolan (brukar vara i den åldern) att jag hade svårigheter att umgås med andra barn. Först fick jag diagnosen DAMP, det som idag nästan är det samma som ADHD. Kort och gott betyder det brist på uppmärksamhet. Detta kanske för att jag då hade ett hett temperament samt att jag var en aning hyperaktiv. Jag hängde nog inte heller med så mycket i skolan och så för att jag var i “min egen värld”. Trots detta med den lilla begränsade kontakten med omvärlden så var jag var glad för uppmärksamhet. Inte på ett sådant sätt så att jag ville ta den ifrån andra med vilje. Jag kunde inte förstå hur andra tyckte och tänkte. Det var helt enkelt så att jag bara inte kunde förstå.
Jag kunde babbla på om mina intressen och sånt som intresserade mig utan att skapa en dialog med andra personer. Ett väldigt vanligt drag hos personer med aspergers syndrom. Trots detta var jag också blyg. Speciellt bland folk som jag inte kände. Det tog dock inte så lång tid för mig att vänja mig och börja lita på personer när jag väl mött dem.
Skolåren och min utveckling
Detta har däremot lagt sig med åren. Jag blev lugnare på högstadiet. Jag blev faktiskt också mer reserverad då jag fick reda på min diagnos.
Min mamma hade så klart vetat om det länge. För mig var det svårt även om jag då inte förstod vad det innebar att ha diagnosen. Jag har från den gången klassat mig själv som speciell men inte låtit mig bli stoppad av det.
För att vara ärlig har jag emellanåt ignorerat den av rädsla och en viss skam. Det var inte lätt att i skolan att vara annorlunda. Något som jag förstod trots mitt då begränsade sociala sinne. Jag hatade också att använda ordet “handikapp” om mitt tillstånd samtidigt som jag önskade att var “normal”.
Också för att tillägga är att jag har gått i vanlig skola i hela mitt liv.
Det har påverkat en hel del och det mesta positivt. Jag antar att jag inte hade kommit så långt som jag kommit nu om jag gått i specialklass.
Det var så sent som när jag började gymnasiet som jag började ge mig in i det sociala samspelet. Det är något som alla “normala” människor lär sig automatiskt under uppväxten och sedan bär i bakhuvudet men som är en börda för mig. Det är som om jag måste ligga ett steg före.
Detta görs omedvetet. Ifrån mitt perspektiv är det en väldigt krävande process har jag kommit underfund med.
Det är en del av aspergers syndrom. Det händer idag att jag tycker att det är jobbigt i sociala situationer. Men jag ser dock inte det som något större hinder längre.
Under min uppväxt har jag också haft perioder med rädslor och tvångsrutiner.
Dessa har oftast orsakats av fobier eller okunnande. När man ser tillbaka på dessa nu så kan man skratta åt det och undra hur man egentligen hamnade i de onda cirklarna. Som tur så händer inte detta längre.
Att jag har kommit så långt i min sociala och mentala utveckling har jag de människor runt omkring mig att tacka för. Sedan är det inte minst så att jag måste berömma mig själv för att ha vågat ta steget och själv velat förbättra mig. Jag kunde lika väl ha varit mer autistisk idag än vad jag är nu om inte jag blivit “tvingad” och väl vågat.
Specialintressen m.m.
Med mig har jag också haft den där drivkraften som jag fått av mina intressen. Liksom många andra “aspergare” har jag specialintressen.
Dessa har varierat genom åren. Alltifrån tåg när jag var liten till det långlivade intresset för datorer och numera också programmering.
Inte ovanligt bland aspergare. Det var också därför som jag valde att studera Software Engineering på BTH. Dessutom är jag också intresserad av språk och kultur. Jag gillar att resa och se mig omkring, Idag tycker jag att det är väldigt kul att träffa folk.
Vi aspergare kännetecknas för just vår förmåga att sätta oss in i detaljer. Detta drivs till större delen av ens intressen. Det är både en fördel och nackdel i livet. Detta kompenseras i någon grad av att man kan ha problem med att se helheten på saker och ting. Vissa tolkar saker bokstavligen.
Detta inkluderar saker som ordspråk och annat abstrakt. Jag har själv aldrig haft några större problem med det. Men sättet jag lär mig saker på påverkas av de här faktorerna.
Slutligen…
Det här var lite om mig då.
Till sist skulle jag vilja tacka alla som varit med mig de här åren.
Min familj och mina vänner, en väldigt stor grupp!.
Alla resor och personer som jag har mött så här långt har lämnat ett stort avtryck. Jag vill också tacka många andra som jag inte längre har någon kontakt med. Ni är också inräknade.
Speciellt tack till min polare/ledsagare Tobbe som har följt mig de senaste 6 åren. Du betyder så mycket för mig. Också mycket tack till Jesper, tysklärarinnan Evas pojk, som är min mentor i programutvecklingens underbara värld och lika så även han vän och moraliskt stöd.
Tack allihopa.
Uppdaterad: 091018
0 Responses to “Mitt liv med aspergers syndrom”